Det finns en del av Förintelsens historia som sällan nämns i Sverige. En grupp som förföljdes tidigt, hårt och systematiskt — men som nästan aldrig syns i den offentliga berättelsen.

Jag tänker på Jehovas vittnen.

För mig är detta inte bara historia. Det är min familjs historia. Min mamma, Anni Knipp, satt sju år i fängelse och koncentrationsläger för att hon vägrade skriva under ett dokument där hon avsade sig sin tro. Ett enda papper hade kunnat ge henne friheten. Hon valde att stå upp för sin övertygelse.

När vi arbetat med hennes berättelse har vi gång på gång slagits av hur lite vi pratar om den grupp hon tillhörde. Det handlar inte om att jämföra lidande — det handlar om att förstå helheten.

Tyska Förbundsdagen sammanfattade 2023 förföljelsen så här:

• Minst 13 400 Jehovas vittnen utsattes för rättsliga åtgärder
• Omkring 4 200 deporterades till koncentrationsläger
• Över 1 700 miste livet
• 282 avrättades för samvetsvägran
• 600 barn togs från sina föräldrar

Det är siffror som borde vara mer kända än de är.

I slutet av maj släpper vi boken Från Ravensbrück till Stockholm – med hoppet i behåll. Den berättar om min mammas liv, men också om en förbised del av Förintelsen som förtjänar att få större utrymme.

Jag tycker det är dags att den del av förintelsen blir synliggjord. Inte för att skriva om historien — utan för att se den tydligare.

Vad tänker du när du läser detta.